21 juli 2008

Livet på landet förr

På den här bloggen var det ju meningen att jag skulle skriva om saker som jag upplevt på landet både förr och nu. Men det har mest blivit att jag skrivit om saker som händer just nu och här. Men idag så fick jag lite nostalgikänslor när jag läste inlägget som Annelie gjort idag. Det kortet på en gammal lada har jag ju en massa minnen ifrån.

När jag kom till gården var jag 5 år. Ladan är egentligen ingen lada, bara ett litet uthus. Där till vänster hade vi höns. Jag älskade att plocka varma nyvärpta ägg. Och så var det mitt jobb att ge hönsen mat morgon och kväll. I dag skulle det kallats barnarbete men på den tiden gjorde vi barn det vi blev tillsagda helt frivilligt. Inget tvång där inte. Till höger hade vi grisar. Ja på den tiden hade man en hushållsgris. Nästan alla gårdar hade en sugga. När det var dags att para henne åkte man till nån bonde som hade en fin galt. När det sen blev små kultingar sparade vi ett par stycken som egna hushållsgrisar eller julgrisar som det egentligen blev. Resten såldes.

Mitt i huset var det tvättstuga. Alltså vi hade inte tvättmaskin där. Nej, det fanns ett stort bykkar ( en kopparkittel) som man eldade upp med ved för att få varmvatten. Utanför huset fanns en stensatt vattenkälla. Där hämtades allt vatten.

Så här var det bara några år till. Bykkaret byttes mot en tvättmaskin i källaren av boningshuset. Mamma tyckte nog det var lite lyxigt kan jag tro.

Enda gången bykkaret kom till användning var vid slakten av julgrisen. Den slaktades där utanför huset och sen skulle den tvättas och rakas och då var man först tvungen att sänka ned den i skållhett vatten. Ett bykkar rymmer nog ett par hundra liter vatten så det var perfekt för tvätt av grisen.

Grisarna försvann också med tiden men höns hade vi kvar länge. Där grisarna förr var hade vi på senare år kalkoner. Ca 100 st kalkoner fanns där, för vi födde upp och sålde på hösten. Det var ett sätt att dryga ut hushållskassan. Det var mammas uppgift att sälja ägg och slaktade kalkoner. Ja hon slaktade dom inte själv men hon med hjälp av mig plockade dom och rensade ur dom.

Åren gick och även en lantgård blir lite mer modern. Det var ingen ekonomi att sälja hönsägg och kalkoner i liten skala. Nu för tiden är det bara storskala som gäller. Men min mamma finns kvar hemma på gården, 82 år gammal, lite skröplig i kroppen men med ett ungdomligt sinne. Mina bröder driver gården. De har satsat på spannmål och köttdjur istället.

Men det lilla huset står kvar orört och ser ut precis som det var för ca 50 år sen.

Jag hittade ett kort bland mina gamla bilder från förr. Det är taget framför huset lite till höger när jag matar hönsen. Har tyvärr ingen scanner så jag fotade av det, därav den dåliga kvaliten. Men så är det gammalt också.
Ja, det blev ett långt inlägg det här, men jag drömde mig bort för en stund. Tack Annelie för påminnelsen.

6 kommentarer:

Annelie sa...

Jag tänkte på grisar också men blev osäker. Jag minns bara de där kacklande kalkonerna som jag var så rädd för..haha.
Gud så härlig berättelse..jag älskar att höra sånt här ju OCH se gamla foton! :)

Vera sa...

Vad målande du beskriver hur det var, jättemysigt att läsa. Om man blundar kan man se framför sig när du plockar de varma äggen. *ler*

Jag läser gärna fler sådana här berättelser om hur det var förr.

:-)

(halkade in genom annelies sida)

//vera

Marianne sa...

Annlie. Tack för tipset. Tänk vad ett gammalt hus han få en att minnas.

Vera. Vad kul du gillade läsningen. Det kom liksom av sig själv när jag såg Annelies foto. Jag lovar, det kommer nog mera så småningom. Titta gärna på några av mina tidigare inlägg från hur det var förr.

Anonym sa...

Åh vilken härlig historia från ditt liv! :o))
Jag har alltid gillat saker och ting som har en hel del år på nacken, och alltid sagt att jag skulle ha levt förr istället för nu. Kanske därför jag trivs så bra här i min lilla stuga från 30-talet. Jag brukar säga att det känns lite som att bo i en saga, en Astrid Lindgrens saga. :o)
/ Eva

Marianne sa...

Så synd att det inte längre lönar sig att driva småskaliga jordbruk, för tänk vad härligt det låter även om man vet att det ligger mycket slit bakom. Jag minns att jag var med på en grisslakt i Värmland när jag var liten, men jag tyckte det var rätt otäckt. Man var tvungen att röra i blodet hela tiden också, men jag minns inte varför. Skulle man göra blodkorv av det tro?

Härligt, hoppas du minns mer vid fler tillfällen!

Marianne sa...

Marianne - Att röra eller vispa grisblodet gjorde man för det inte skulle levra sig när det svalnade. Av blodet gjorde mamma paltbröd och blodpudding. Jag själv var inte ett dugg förtjust i blodmat. Det kom ju från mina små älskningar som jag lekte med.