01 februari 2009

Från förr - Kalkoner

Jag läste ett inlägg från Marianne i Kairo där hon skriver om kalkoner hon mött. Jag kan inte säga det bättre själv. Jag menar när man ska försöka skriva hur en kalkon låter. Och jag måste säga att dom låter precis som hon skriver.

Varför vet jag då hur dom låter ? Jo, på gården jag växte upp på hade vi under några år kalkoner.

Och med kalkoner menar jag kanske ett hundratal. Med andra ord var det en del av försörjningen då. Man köpte in små söta kycklingar på våren. Det var ett himla pyssel med dom för de var känsliga för kyla. Så de fick gå i speciella små bås med värmelampor över sig. De pysslades om som små bebisar.
När sommaren kom fick de gå fritt ute. Men på nätterna var de tvungna att gå in i ´hönshuset´. Det var ju för att inte räven skulle få sig ett skrovmål. I de flesta fall gick de in av sig själva när det började mörkna men ibland smet de i väg. En gång hittade vi allihop i maskinhallen. Där stod traktorerna tvättade och klara för nästa dags arbete. Vi hade även bilen där. Just det året jag kommer ihåg hade vi köpt en ny bil. En blå Amazon. När vi fått ut alla kalkoner därifrån hade lacken på både traktorer och bilen fått sig en massa fartränder. Då var det nära slakt kan jag säga. En annan gång hade de smitit över vägen och flugit upp i grannens höga träd. Vi var tvugna att stoppa trafiken när de skulle passera vägen för att ta sig hem.
Efter den utflykten kom vi på att om vi klippte fjädrarna på en vinge kunde de inte lyfta. När de försökte snurrade de bara runt, runt. Ha,ha det såg för komiskt ut.

Under sommaren kom det alltid några luffare till våra gårdar. En av dom hette Hermansson (jag vet att det gått en serie på TV om honom för länge sen. Han var en av Sveriges sista luffare).
Han var snäll och försynt. Han sålde lite grejer som han själv tillverkat. De gjorde så , luffarna på den tiden. Det kunde vara borstar av alla de slag, tvålar och en massa annat jag inte kommer ihåg. De fick lite kvällsmat och så fick de sova på logen i höet. De fick alltid lämna ifrån sig tändstickor men det förstod de. De sa att de skulle ta väl hand om djuren under natten. På morgonen fick de lite frukost innan de luffade vidare.

Att det blev sista gången som Hermansson kom till vår gård var nog på grund av kalkonerna. De stora tupparna som Marianne i Kairo har tagit kort på kunde vara riktigt arga. De hade stora sporrar på benen och en riktigt vass näbb. De kunde nyps riktigt hårt.

När sen hösten kom skulle alla slaktas. De togs en och en till huggkubben. Huvudet höggs av, sen skulle de plockas och tas ur. Gissa hur många kalkoner jag har plockat av alla fjädrar. Och hur många jag sprättat upp och gjort rena. Många av dom hamnade i vår egen frys. Men de flesta såldes. Som jag sa i början. Det var ett sätt att försörja sig.

Nu för tiden är det lite lyx att äta kalkon vid vissa högtider men jag kan försäkra att jag gärna föredrar nåt annat i stekgrytan då.

Tack Marianne i Kairo för att du gav mig nåt att blogga om idag Och för att jag fick tillfälle att tänka tillbaka lite på min barndom.
Kram

5 kommentarer:

Annelie sa...

Hihi..kan tänka mig att det blev lite kalabalik när de smet över vägen och upp i grannes träd..haha. Vilken syn!
Häftigt det där med Hermansson också..det har jag aldrig hört om tidigare :)

Marianne sa...

Annelie - Tyvärr har jag inga kort från den tiden. Skulle det varit i dag hade kameran varit med hela tiden.
Hermansson och hans luffarkompisar ´dog ut´ i slutet av 50-talet så det tillhör antiken nu.

Marianne sa...

Tack själv vännen för en fin berättelse! Tänk vad du har fått uppleva. Eget minne av luffare och allt! Själv har jag bara sett luffare på foto och i film, tänker väl mest på Rasmus på luffen.

Såg era kalkoner likadana ut som "mina", eller finns det olika raser i olika länder? Är det två tuppar "jag har" eller är det en tupp och en höna? Heter det tupp och höna?

Måste säga att jag föredrar kyckling framför kalkon. Kycklingkött är lite mjällare.

Kram!

Marianne sa...

Marianne - Jo våra kalkoner såg likadana ut. Men jag vet att det finns helvita också. Det är tuppar du fotat. Hönsen är mindre och har inte så stor skinnslamsa över näbben. Jag föredrar också kyckling nu för tiden.

Anonym sa...

Åh! Jag älskar kalkon, även om jag också lite "förätit mig" på det periodvis... våra grannar ute på landet hade stor kalkonfarm, så jag vet precis hur du menar ;)

Kraaam!