Det var då

När jag skapade min blogg var det ju meningen att jag skulle skriva om ´livet på landet´
förr och nu. Det har mest blivit om hur vi lever det nu.
Men här kommer en liten historia om när jag gick i 2:a klass, det var i slutet av femtiotalet.

Alltså, på den tiden i skolan satt varenda unge tyst och lyssnade på läraren. Det var inget snack om att störa lektionerna med prat och annat.
Den skola jag gick i låg mitt in i skogen. Det var ett skolhus med två lektionssalar. Ute på gården fanns dass, jaa ni såg rätt. Vi hade utedass. Men va då, det var helt naturligt på den tiden.
På rasterna byggde vi kojor i skogen, lekte att vi var på upptäktsfärd i stora världen o.s.v.
Inne i skolan hade vi en korridor där vi hängde av oss utekläderna. I den korridoren fanns en kamin där vi eldade med ved för att hålla värmen.

Och så kom då den dagen när fröken blev skitarg på mig. Jag som alltid satt tyst och lyssnade. Var faktiskt en blyg o tyst liten flicka då.
Bakom mig satt en kille , som började fnittra o kasta pappertstussar på kompisen bredvid.
Då säger fröken. - NU FÅR DU VA TYST MARIANNE. Och ut i korridoren åker jag resten av timmen.
Va då - jag har inte gjort nåt - men det gick ju inte att säga åt fröken
När jag satt där ute var jag nog med arg än lessen. Och då kom jag på hur jag skulle hämnas.
I korridoren fanns ett skåp där vi hade syslöjdssaker. Och så kaminen som det brann en brasa i.
Killen hade en duffel - en sån där jacka med träknappar i .
Sagt o gjort, jag tog saxen i syslöjdsskåpet och klippte av alla träknapper i hans jacka och slängde in dom i kaminen.
Jag kommer inte ihåg reaktionen sen på honom. Men jag har ofta tänkt på vad hans mamma sa när han kom hem utan knappar, och vad han hade för förklaring. Hur som helst, jag hade aldrig nåt ont av honom resten av skoltiden.
Jag hoppas brottet är preskiberat nu och han kommit över förlusten av knapparna.

/Marianne