01 februari 2010

Släktkalas

I går var jag och min man och så mamma förståss bjudna på mat och kaffe hos en låtsaskusin till mig. Att jag kallar honom för låtsaskusin måste jag nog förklara. Så här är det i väldigt korta ordalag.
Min mamma lämnades bort till fosterhem när hon var liten (vet inte exact hur gammal hon var). Hon kom till en familj som redan hade 8 barn. Hon var mycket, mycket yngre än sina fostersyskon. Jag måste också säga att hennes fosterföräldrar, de som jag kallar mina morföräldrar var helt underbara människor. De levde knapert på vad gården gav men ändå fanns det en enorm omtanke om alla nära och kära.
Så hon fick ett stort stöd i sin äldsta bror, alltså pappa till min kusin vi var hos igår. Hänger ni med ? Nej, jag förstår, jag gör det knappast själv.
Men hur som helst. Gårdagen gjorde att jag fick mig en helt annan syn på hur det egentligen låg till med släkten från förr.
Människorna var ju helt underbara, maten skulle jag egentligen tagit kort på men jag vågade inte. Därimot fotade jag mamma med sin gamla skolkamrat. De är båda 85 år men medans mamma är sliten i kroppen så är hennes kompis pigg och allert. Bara där lär man sig nåt om vad som komma skall.
Maten , ja det fanns allt. Hemlagat var det allt från den jättegoda grytan till allt kaffebröd. Det var kaffe på maten med en liten bakelse. Naturligtvis hemgjord. Jättegod.
Förrätten var en slags silltårta, rent himmelsk. Sen dukades det upp olika dricka, frukt, godis osv. Då passade jag på att gå runt och ta kort på alla. Jag vet att mamma gärna vill ha nåt att minnas. Och så säger hon att , man vet ju inte hur länge man lever.
När jag nog var färdig för att åka hem kom tårtan fram. Vad gör man. Ja tack det ska smaka gott säger vi allihopa bara för att vara artiga. Så det blev kaffe och tårta (hemmagjord marängtårta), gudagod. Men sen var det faktiskt slut. Och äntligen kunde vi åka hemåt.
Det var en annorlunda upplevelse, att få sitta i lugn o ro och bli så uppassad med massa god mat och lyssna på allt det underbara som `de gamle´ berättade om.
Tankarna har gått tillbaka till dom hela dagen i dag. Och jag känner redan för att träffa dom igen. Helt underbara människor, äkta eller ej. Det spelar ingen roll.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken härlig beskrivning av kalaset. Man ser allt framför sig.Kram Siw

Marianne sa...

Siw - Ja det var omtumlande på alla vis. Man ska måna om de äldre och lyssna på vad de har att berätta. När de är borta finns ingen kvar som kan berätta.
Kram