Fredag em. I dag har jag som vanligt tittat in hos min gamla mamma. Jag brukar ta en timme eller så varje dag omkr. 16 tiden hos henne. Det är då hon väntar på mig även om hon säger att - jag förstår att du har annat att göra också, men det är alltid trevligt när du kommer.Hon har tappat gnistan nu. I somras märkte jag en markant skillnad mot förr. Hon orkar inte längre gå ned till den gemensamma matsalen äldreboendet har. Ja, hon har en servicelägenhet bara 5 min väg från mig. Hon har larm, och hon får maten uppburen till sig varje lunch. Övriga måltider fixar hon själv. Städar, tvättar, handlar och allt annat fixar jag.
Hennes höftleder är totalt slut, hon är stomiopererad sedan två år tillbaka. Alltså är det helt naturligt att hon har ont, är trött, orkar inte med något socialt umgänge längre.
På onsdag har vi en tid på vårdcentralen. Jag nämde idag att vi nog bör ta en sjuktransport dit i rullstol. Jag vill/kan/orkar inte ta ansvar för att hon orkar åka i normal bil med mig.
Vad får jag för svar.
Hon - Vi får se om jag lever då.
Jag - Så du säger. Det är för ditt eget bästa. Och jag måste boka en bil ett par dagar innan.
Hon - Jag orkar inte tänka på det nu.
Telefonen ringer. Det är min lillebror som äger och sköter om gården som är mitt barndomshem och som mamma har varit bondhustru vid i mer än 50 år.
Jag - Jaha, har det hänt nåt nytt hemma vid.
Hon - Jo, han berättade att han har rödfärgat husen och att han har städat undan i trädgården.
Jag - Jo, men det har dom ju jobbat med hela sommaren.
Hon - Ja, men det en massa jobb med att sköta en lantgård.
Jag - Jo jag vet, jag har ju varit med om allt.
Hon - Ja, fast det var ju så längesedan.
Nu bryter jag upp. Säger som vanligt att jag måste hem och fixa lite att äta. Gubben min kommer snart och är säkert hungrig. Huset är nedkylt. Jag brukar tända en brasa till kvällen.
Så står jag där i dörren och säger som vanligt. Vi ses i morr´n. Är det nåt så ring. Natti´natti.
Hon- Ja vi får se om jag är där då.
Frågan är , hur länge hon orkar och hur länge jag orkar. Gud vete !
1 kommentar:
Ojdå... Ja, det kan inte vara lätt när livsgnistan börjar falna... :-( Det är ju inte alldeles lätt att ens vara gammal och någorlunda frisk, så man kan ju bara föreställa sej hur det är när krämporna tränger sej på och orken inte alls är med en längre. Och det är sannerligen inte lätt att vara anhörig heller då, men så klart att man kämpar på iallafall och försöker hälsa på så ofta som möjligt och gör vad man kan för att hålla humöret uppe på både den gamla och på sej själv!
På fotot är din mamma ganska lik min farmor. :-) Som dessvärre har varit död i många år nu. Önskar verkligen att jag hade fått haft kvar henne i åtminstone några av mina vuxenår också, och även att hon hade fått uppleva sina barnbarnsbarn, men hon gick bort samma år som jag fyllde 21. Och då var hon 78, vill jag minnas.
Skicka en kommentar